LINNEA

När jag sist var på arbetsintervju frågade de som intervjuade mig om hur mina kompisar skulle beskriva mig.

Helt ärligt blev jag lite ställd. Kanske för att jag inte har gått på många seriösa arbetsintervjuer i mina dagar men samtidigt fick jag faktiskt fundera en stund innan jag kunde svara.

 

Jag vill säga att jag är en bra vän. Jag är bra på att höra av mig och bry mig, vill gärna andra väl och finns alltid om det är något som behöver pratas om eller om det kanske behövs en axel att gråta emot.

Men vad händer egentligen när man inte får någonting tillbaka?

Vissa dagar känner jag en stor sorg då jag inser att alla mina vänner inte ser mig på samma sätt. Jag hör av mig, sms:ar och ringer men får nästan aldrig någon respons. Vill du inte att jag ska höra av mig? Är jag egentligen bara en sten i skon som ständigt påminner sig?

 

Jag har lärt mig under tidens lopp att man måste våga släppa taget också.

Man kan ju växa ifrån varandra. Även om det är det sista jag skulle vilja.

När två av ens "bästa" vänner på mellanstadiet frös ut mig blev jag tvungen att lära mig. På gott och ont. För min del har det hjälpt mig mycket genom livet. Jag har nu vänner som jag inte skulle haft om det inte vore för mitt förflutna. Jag lärde mig att säga ifrån, tro på mig själv och inte ta massor av onödig skit. Jag vet att jag är värd så mycket mer än att bli behandlad på ett sådant fruktansvärt sätt.

Och what the hell, jag saknar inte dem för fem öre.

 

Men när någon man verkligen älskar bara försvinner, vad gör man?

 

 

Passar på att ladda upp dessa bilder som jag hittade i ett utkast :))

Var hälsade long lost friends!

 

Sen jag skrev sista har jag både flyttat hemifrån och flyttat tillbaka hem till mamma och pappa.

Det är nästan på dagen ett år sedan jag skrev sist.

Och vad det har hänt saker. Både bra och dåliga.

 

Jag har under detta året växt på så många olika sätt. Säkert även tagit några felsteg på vägen men nu står jag här.

 

Det första som hände sen jag slutade skriva var att jag fick mitt första jobb. Mitt första riktiga jobb.

Jag började jobba på Timian i Oslo som är en liten cafékedja som har mindre kantiner i Oslos gymnasieskolor.

Flyttlasset gick till en lägenhet i ett, för att vara ärlig, ett lite läskigt våningshus en liten bit utanför Oslos kärna. Sambo blev jag också, med Ebba och Jacob.

 

I ungefär ett halvår spenderade jag mina kvällar med dessa två i vår kalla, lilla etta på åttonde våningen.

Utsikten var gudomlig. Men grannarna var till stor del polacker som gillade att dricka lite för mycket. En morgon möttes vi en spya i hissen. Och en annan gång, sent på kvällen kissade vi nästan på oss då en okänd man kom och knackade på. Vi öppnade inte :))

När Ebba och Jacob sedan reste vidare ut i världen fortsatte jag att knega.

Jag fick byta till ett café som låg närmre än det tidigare och jag fick börja arbeta med de andra på timian, vilket gjorde livet lite roligare. I samma veva valde jag att flytta ifrån vår nya lya med fantastisk utsikt till en lägenhet inte speciellt långt därifrån.

Nu fick jag bo med två trevliga norska tjejer, ha eget rum och bestämma helt om jag ville komma hem en kväll eller inte. Låter som jag aldrig sov hemma, men det gjorde jag.

Tiden gick och jag fick åka hem till Sverige, Linköping och mamma mer än vad jag hade tänkt den våren. Låter som det var en evighet sen, känns inte alls som det bara var ett par månader sen.

 

Nu har jag i alla fall lämnat Oslo-livet och bor igen hemma hos mamma och pappa. Vad mer kan man säga?

Jag tycker att livet är helt okej. Jag har lärt mig att ta vara på det lilla man har och ska försöka leva som att jag.. jaa, inte för att vara sådan, men inte hade mycket tid kvar. Passa på att leva när jag lever och försöka njuta av varje dag. Njuta av småsaker i livet. Och jag lyckas ändå rätt så bra. Hittills i alla fall.

 

Ska försöka komma ihåg att skriva lite oftare.

Börjar jobba på måndag, så vi får se hur det går :))