LINNEA

När jag sist var på arbetsintervju frågade de som intervjuade mig om hur mina kompisar skulle beskriva mig.

Helt ärligt blev jag lite ställd. Kanske för att jag inte har gått på många seriösa arbetsintervjuer i mina dagar men samtidigt fick jag faktiskt fundera en stund innan jag kunde svara.

 

Jag vill säga att jag är en bra vän. Jag är bra på att höra av mig och bry mig, vill gärna andra väl och finns alltid om det är något som behöver pratas om eller om det kanske behövs en axel att gråta emot.

Men vad händer egentligen när man inte får någonting tillbaka?

Vissa dagar känner jag en stor sorg då jag inser att alla mina vänner inte ser mig på samma sätt. Jag hör av mig, sms:ar och ringer men får nästan aldrig någon respons. Vill du inte att jag ska höra av mig? Är jag egentligen bara en sten i skon som ständigt påminner sig?

 

Jag har lärt mig under tidens lopp att man måste våga släppa taget också.

Man kan ju växa ifrån varandra. Även om det är det sista jag skulle vilja.

När två av ens "bästa" vänner på mellanstadiet frös ut mig blev jag tvungen att lära mig. På gott och ont. För min del har det hjälpt mig mycket genom livet. Jag har nu vänner som jag inte skulle haft om det inte vore för mitt förflutna. Jag lärde mig att säga ifrån, tro på mig själv och inte ta massor av onödig skit. Jag vet att jag är värd så mycket mer än att bli behandlad på ett sådant fruktansvärt sätt.

Och what the hell, jag saknar inte dem för fem öre.

 

Men när någon man verkligen älskar bara försvinner, vad gör man?